Har inte hyresgästerna några rättigheter?

Jag har tidigare tagit upp det numera uppmärksammade fallet på Pennygången i Göteborg där beslutet från Hyresnämnden angående att Stena Fastigheter skall få göra sin renovering på Pennygången har överklagats, då majoriteten inte kan bo kvar med den över 60 procentiga hyra som fastighetsbolaget kräver. Nu väntar hyresgästerna på svar, men beslutet förväntas inte vara positivt. Faktum är att Hyresnämnen i majoriteten av fallen dömer till fastighetsägarnas fördel. Jag frågar mig om inte dessa människor har några rättigheter. Är det inte en rättighet att ha ett boende och vart skall alla dessa människor ta vägen som behöver flytta?
Och Pennygången är inte det enda fallet. Allt fler fastigheter har råkat ut för samma öde och det är troligt att många fler kommer att följa. I Malmö protesterar hyresgäster mot HSB som vill renovera bostäder och höja hyror med runt 50 procent. I Linköping har Riksbyggen bestämt sig för att göra en omfattande renovering av Skarpan, de tänker till och med bygga till en våning på husen. Detta kommer att leda till en hyreshöjning på mellan 34 och 55 procent. Även här kommer många hyresgäster behöva flytta. Precis som de boende på Pennygången skapade nätverket Pennygångens Framtid, har de i Linköping skapat nätverket Mobilisera Skarpan. Pennygångens Framtid fungerar nu  inte bara som ett stöd till de boende på Pennygången, utan även till Mobilisera Skarpan.

Jag kontaktade en av de drivande personerna för Mobilisera Skarpan för att få kommentarer, från någon som lever mitt i kampen mot Riksbyggen.:
*****************************************************************************
Gästbloggare Vaileth Givik Sulvan, Mobilisera Skarpan, skriver:
Att det skulle bli stambyten framöver någon gång i Skarpan fick jag höra redan då jag flyttade till området 1998 med mina söner. På senare år har jag haft mer möjlighet att gå på möten som den lokala hyresgästföreningen anordnade i vår lilla föreningslokal “mitt i byn”. En ständig fråga då var när stambytet skulle ske och om man skulle renovera. Sedan kom ett besked från Riksbyggen 2010 att området skulle förtätas samtidigt, och det var olika turer runt det, kanske bygga höghus på gårdarna, två våningars påbyggnad. Men efter ett stort möte om ombyggnationen landade det till sist våren 2012 i att man skulle bygga en våning. Eftersom det då blev fyra våningar sammanlagt med de befintliga tre, hade kommunen krav på hiss.

Den 11 dec
ember 2012 var det julmingel i vår föreningslokal och då fick jag ett besked av en annan hyresgäst som ruskade om mitt liv totalt. Jag hade planerat att bo i Skarpan tills man fick bära ut mig med fötterna före genom dörren, men nu skulle det ske genom att min hyresvärd tvingade mig att flytta eftersom jag inte skulle ha råd att betala den nya hyran.

På kvällen den 10 december hade de boende på den gård där man skulle börja renoveringen på, haft ett möte med Hyresgästföreningen och Riksbyggen. Riksbyggen krävde tydligen en fantasihöjning av hyran trots att de skulle göra så lite som möjligt i våra lägenheter. Och de hyresgäster som inte skrev på hyresgästintygen skulle hamna i Hyresnämnden och Hyresnämnden går i 95% av fallen på hyresvärdens krav, informerade Riksbyggen. Tydligen hade heller inte den lokala hyresgästföreningen varit iblandade i diskussionerna om renovering och hyreshöjning, utan det hade skötts av Riksbyggen och Hyresgästföreningen centralt. Eftersom jag inte bor på den gården var jag inte inbjuden till mötet, jag visste inte ens om att mötet skulle genomföras, men den andrahands- information jag fick var oroväckande.

Jag kontaktade förhandlaren på centrala Hyresgästföreningen den 12 december och fick sådana märkliga svar att jag blev förstummad. Man kunde inget göra någonting åt saken, sa hon bland annat. Då jag frågade om vart jag kunde råda folk att flytta som inte skulle kunna bo kvar, fick jag veta att det inte fanns lägenheter alls i Linköping. Möjligen hos privata hyresvärdar, men de lägenheterna var sunkiga. Förhandlaren sa sedan att jag skulle fråga människor i området vad de kunde tänka sig att betala i hyra, då Riksbyggen ville att vi skulle kunna bo kvar.

Jag insåg att jag måste ta reda på hur saker låg till, för var vi som hyresgäster så rättslösa som förhandlaren och Riksbyggen påstod, var läget katastrofalt. Allt handlade uppenbarligen om godtycklighet som låg utanför vår makt att påverka, trots att det handlade om våra bostäder, våra liv. Det jag trodde var centrala och lokala hyresgästföreningens uppgifter, verkade inte vara deras då allt kom till kritan.
Jag talade i telefon med människor som kunde ge mig konkreta svar på vad Hyresgästföreningen på olika nivåer var till för, träffade grannar och vi blev stående och bara pratade om det som låg framför oss. Jag pratade med Hyresnämnden om våra rättigheter, ifall vi blev vräkta om vi vägrade att släppa in hantverkare i våra lägenheter, pratade med sociala myndigheter om rätten att bo kvar för socialbidragstagare, försäkringskassan var hopplös att få tag i då jag ville fråga om bostadstillägg för pensionärer, vilka normer som gällde. Hyreshöjningen skulle ligga i snitt på 40% och bli en omöjlig börda för de flesta av oss boende i området, även för dem som hade ett arbete.

Mitt i allt pepparkaksbakande och alla julklappsinköp försökte jag komma till tals med vår förvaltare, som hade tagit semester. Hennes ersättare skickade mig en kopia på en informationslapp som kom till den första gården luciadagen, några dagar efter det beramade mötet den 10 december.

Jag hade god kontakt med två kvinnor från den första berörda gården och vi insåg att vi måste ordna allt själva. Vi smidde planer på kontakter med medier, lappar i trapporna, skrev utkast och diskuterade. En kvinna från en annan gård i området hade jag ständig kontakt med och med hennes blick för planering och detaljer blev hon som en motor för mig.

Några dagar före jul, den 20 december, kom så ett informationshäfte till den första berörda gården om ombyggnaden och med den även hyresgästintyget. Då blev det tydligt och klart att Riksbyggen gjort som de alltid gjort, sagt en sak och sedan ändrar sig och valsar runt med oss hyresgäster i sin egen takt.

Den 19 december frampå kvällen hade jag ett samtal med de två kvinnorna på första gården, och de berättade att det varit nyheter om en gård i Göteborg som hade fått avslag i Hyresnämnden. Kravet på hyreshöjningen för lägenheterna där var 68% eller något liknande. Jag googlade Göteborg och hyreshöjning 68% och kom till en hemsida: Pennygångens framtid. Jag läste snabbt igenom sidan och trodde att jag kommit rätt. Jag tog telefonen trots att det var ganska sent, och ringde ett telenummer som fanns på hemsidan och insåg att jag hade kommit rätt. Konkret stöd, information och uppmuntran fick jag av Malin Fricke. Jag skulle maila henne mina kontaktuppgifter och skaffade en mailadress för jag ville skilja på mitt privata liv och den här obegripliga händelsen. Jag funderade på vad jag ville med det jag gjorde och mobiliseraskarpan fick mailadressen heta.

Daniel Carlenfors från Pennygångens framtid ringde dagen efter och jag fick rådet att starta en Facebook-grupp och gjorde så under hans överinseende. Då jag började mina stapplande steg på Facebook hjälpte också Mattias Axelsson till och så var det igång. Jag såg att Pennygångens framtid hade en blogg. Bloggat hade jag gjort förr och gillade formatet. Jag satte resolut upp en blogg den 21 december och en medkämpe i Skarpan gjorde en logga åt oss och plötsligt blev det officiellt allting. Projektet Mobilisera Skarpan var igång.

**************************************************************************

Det glädjer mig att se ett sådant samarbete, det är precis vad som behövs för att kunna förändra Sverige. Människor som kämpar tillsammans, kan göra stor skillnad. De kan stödja och lära av varandra. Bara att Pennygången tagits upp i en intepellationsdebatt i riksdagen är stort och ett bevis på att kampen är lönsam, åtminstone på ett politiskt plan. I debatten använder sig Eva Olofsson från Vänsterpartiet av samma argument som Pennygångens Framtid förespråkar, diskussionen om segregation, barn som slits från deras skolor och vänner, sociala nätverk som splittras etc.. Samtidigt vill hon  att 13,5 miljarder skall satsas på upprustning av miljonprogrammets ca. 300 000 lägenheter istället för på villor och bostadsrättsinnehavare.

// Marina