jämställdhet

Litteratur spelar roll för kvinnan

Posted on Updated on

#Metoo vågen under 2018 har sedan länge ebbat ut. Feminismen och jämställdheten är inte längre på allas läppar, endast gedigna själar som brinner för saken kämpar på genom att blåsa på den utdöende glöden för att försöka hålla liv i elden. Otroliga kvinnor och hens, och några män skall tilläggas, slutar aldrig att kämpa för kvinnans rättigheter. Det är oklart om #metoo fenomenet förändrade särskilt mycket då de ögon som öppnades verkar ha valt att blunda igen, men förhoppningsvis såddes det ett frö i samhället, och tände en gnista i nya kämpar som kan fortsätta kampen när dagens kämpar inte längre kan vara aktiva längre.

Feminismen ( eller jämställdheten om så vill, för feminismen borde inte räknas som något annat, inte som ett förtryck mot män ) är inte bara starkt sminkade kvinnor i stora färgglada frisyrer med venussymbolen tatuerad på armen och som springer topless på demonstrationer. Alla feminister är inte högljudda och vulgära, men faktum är att dessa fantastiska kvinnor är de som håller liv i kampen, som håller den synlig. Det behövs män som tar ett steg tillbaka, vågar vara starka nog att släppa fram kvinnor, endast det kan krossa patriarkatet helt, men det lär inte ske utan en fortsatt kamp av färgstarka kvinnor.

Förtrycket av kvinnor handlar inte bara om fysisk och psykisk misshandel, inte bara om sexuella trakasserier och våldtäkter, utan om hela grundsynen på kvinnan som en svagare länk. Grundsynen är djupt rotad även i det svenska samhället efter årtusenden av patriarkala samhälleliga strukturer – samhällen skapade av män för män. Men det går att förändra.

Inte bara män måste förändra sig, utan kvinnor behöver ändra sin syn på sig själva. Det krävs också att kvinnor vågar säga stopp när de behandlas fel, och det krävs att kvinnor vågar visa framfötterna, och för det krävs både självkänsla och självförtroende – något som många kvinnor saknar. Alla kvinnor kan naturligtvis inte vara de som går i bräschen för kvinnokampen, även om det vore önskvärt, men alla kvinnor kan öka tron på sig själva och våga vara sig själva. För det är det det handlar om i grunden. Kvinnans rätt att bestämma över sitt eget liv och sin egen kropp, och ha samma rättigheter som män har.

Som bokslukare har jag alltid funnit styrka och optimism genom litteraturen, och även på senare år genom bloggar och annan skrift, samt konst. 2019 har varit året då jag läst mer feministiska böcker än någonsin och de ger hopp om framtiden att läsa litteratur av likasinnade, och styrka att fortsätta kampen.
Litteraturen har genom århundraden påverkat människor och det behövs mer bra litteratur. Mycket utvecklande litteratur i viktiga ämnen är svårläst, med svåra begrepp och ett språk som inte tilltalar andra än de utbildade.
Men feminismen är inte bara något för den högutbildade och litterära, den måste nå vidare ända ner i hjärtat på även den förtryckta kvinnan som knappt går ut utan tillåtelse. In i hjärta också på de kvinnor som har blivit formade av den patriarkala strukturen så till den grad att de inte bara ser kvinnans roll i det gamla sättet att leva som självklar, utan som också själva skrattar åt sexistiska skämt, formar ett yttre skal för att skydda sig och som lever efter de normer som omgivningen ger dem. Det handlar inte om hjärntvätt, det handlar om att väcka den slumrande förändringen som redan finns. Mänskligheten är redo för en ny era.

Feministisk literatur

Den feministiske litteraturkännaren känner redan till de mer svårlästa, men brillianta böckerna så som “Orlando” av Virginia Woolf och Suzanne Brøggers självbiografiska genombrott “Crème Fraîche”, samt den mentalt tunga svenska antologin “Fittstim” av  Belinda Olsson, Linda Skugge och Brita Zilg. Men de senaste decennierna har mer lättsmält, men inte mindre genialisk, litteratur publicerats av starka kvinnor. Böcker som ger hopp och styrka till kvinnor. Litteratur som är som ljuset i samhällets mörka tunnel. Jag tänker främst på “Bitterfittan” av Maria Sveland, “Haggan” av Aase Berg och “Kring denna kropp” av vår allas Stina Wollter. Dessa tre böcker är ett måste i den moderna bokhyllan. Böcker som alla borde läsa oavsett könstillhörighet. De öppnar ögonen på hur dagens samhälle ser ut och hur omodernt klassamhället och våra könsbestämda är.

Så som världen inte riktigt var mogen för Selma Lagerlöfs framgångar 1891, är många inte mogna för äkta feministisk litteratur år 2019. De flesta skulle reagera på om böcker hade samma syn på judar idag som på 1930-talet, men väldigt få noterar hur nutida böcker skildrar kvinnornas lägre status i dagens samhälle. Få ifrågasätter att det fortfarande är män som utför stordåden, medan kvinnan står i mannens skugga. Självklart kan vi inte enbart ha litteratur vars enda syfte är att sprida feminismens budskap, men litteraturen behöver ha fler starka kvinnliga karaktärer och handlingen behöver, om syftet med boken inte är något annat, stödja ett jämställt samhälle för att jämställdheten skall vara det nya normala, smyga in feminism i böcker om så vill.

Det feministiska i litteraturen måste nå alla, finnas i alla genrer, romaner så väl som i facklitteratur, från böcker för den avancerade läsaren till barnböcker, och finnas på alla språk. Det skall vara en självklarhet att det finns kvinnliga förebilder för vuxna kvinnor och för små flickor. Tiden för försvarslösa prinsessor som blir räddade av manliga riddare är över. Det är dags att kvinnor börjar fundera på om de får ut det av livet som de föreställt sig, bege sig ut att upptäcka sig själva, så som Susan i novellen “To room nineteenav Doris Lessing som gavs ut 1963 när feministiska rörelsen nått sin höjdpunkt. Det är dags för kvinnor att våga förverkliga sina drömmar, så som Precious Ramotswe, Botswanas första kvinnliga privatdetektiv i Alexander McCall Smiths “Damernas Dektektivbyrå”. De båda kvinnorna skiljer sig från stereotypiska kvinnan som vi vill bort ifrån. Överhuvudtaget behöver böcker sluta skildra stereotyper på ett sådant sätt att de kan ses som de “normala” könsrollerna. Vi behöver fler Pippi Långstrump i världen som kritiserar normen.

Följ gärna den färgstarka Torunn Pindamo på Instagram. Inför detta inlägg rekomenderade hon författaren Shirley Jackson, samt dessa böcker som inspirerat henne :

  • Lazarus kvinnor av Marina Stepnova
  • Lighthouekeeping av Jeanette Winterson
  • The left hand of darkness av Ursula k. Le guin
  • Reveries of the wild woman av Helene Cixous
  • Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten av Anna Hedlin
  • Tiden är inte än av Elin Boardy

 

Litteratur för barn

Det är viktigt att redan som barn få tillgång till normkritisk litteratur, där inte bara det feminina könet stärks utan hela samhället ses från ett sundare perspektiv än den värld som utspelar sig i medeltida prinsessornas och prinsarnas värld. Litteratur som tar med barn, flickor som pojkar, in i det moderna 2000-talet, där normerna inte längre är självklara. Det har skrivits många bra böcker för barn som bryter de vanliga normerna och lär barnen jämställdhet. Här kommer ett litet urval:

  • Barnen i Kramdalen : en saga om integritet, tafsare och nättroll av Andreas Sjölander & Emelie Sjölander ( 6-9 år)
  • Sagor för pojkar som vågar vara annorlunda av Ben Brooks (9-12 år)
  • Sagor för barn som vågar vara annorlunda av Ben Brooks (9-12 år)
  • Vi tvättar bilen av Sarah Vegnas & Astrid Tolkes (0-3 år)
  • Godnattsagor för rebelltjejer : 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elena Favilli & Francesca Cavallo (9-12 år)
  • Små människor, stora drömmar – Coco Chanel av Isabel Sánches Vegara & Ana Albero (4-6 år)
  • Bara rumpor av Annika Leone & Bettina Johansson (3-6 år)
  • Lill-Zlatan och morbror Raring av Pija Lindenbaum (3-6 år)
  • Jag vill ha baklava! av Kalle Guettler & Pia Halse (3- 6 år)
  • Malins mamma gifter sig med Lisa av Annette Lundborg & Mimmi Tollerup-Grkovic (3- 6 år)
  • Pinsamt värre Krille av Åsa Karsin & Karin Bektasevic (3-6 år)

 

Har du böcker i jämställdhetens tecken som inspirerat dig? Kommentera gärna nedan så att fler kan inspireras.

 

//Marina

 

En diskussion om kvinnans rätt i samhället

Posted on

Vi har länge avvägt att skriva om jämställdhet, i synnerhet efter dokumentären om näthatet mot kvinnor i början av förra året. Trots att detta område för länge sedan borde vara sönderdiskuterat finns det så mycket kvar att säga och förändringarna i samhället sker på tok för långsamt. Till och med definitionen på feminism verkar vara under ständig diskussion och tycks ofta hos motståndarna felaktigt innebära att kvinnor hatar män, och att män inte kan vara feminister. För oss är jämställdhet synonymt med mänskliga rättigheter och det är därför viktigt för oss att ta upp. Feminismen kräver lika rättigheter, lika respekt och individens rätt att bestämma över sin egen kropp och person. Naturligtvis ser jag att alla samhällets kön har sina svårigheter i vårt samhälle men just i detta inlägg kommer det dock handla om just kvinnornas rättigheter.

Kritiken säger ofta  att vi feminister överdriver eftersom det inte alls finns något samhällsproblem. Jag har även pratat med kvinnor som påstår att de aldrig själva råkat ut för diskriminering eller sett någon annan utsättas för det, och att det därför inte finns något problem. Men faktum är att jämställdheten i alliansens styre kritiseras så mycket att politikerna åter prioriterar frågor om jämställdhet.

En kan se sexismen överallt. Som när en kvinna på en arbetsintervju får frågan hur hon skall klara av att jobba och ha barn samtidigt, att kvinnor skall tåla om män tafsar på krogen och när tolvåriga flickor får höra att de är äckliga för att de inte rakar benen. Inget av detta är så klart acceptabelt.

Belinda Olssons omdebatterade program Fittstim -min kamp där hon som feminist ifrågasätter dagens feminism sätter nytt fokus på kvinnornas kamp i dagens Sverige. Säga vad man vill om Belindas åsikter, men diskussionen om hur feminismen bör fortsätta sin kamp är något jag anser verkligen behövs. Det är nödvändigt att röra om lite i grytan för att komma vidare. Tiderna förändras och argumenten måste anpassas efter samhället vi lever i nu. Utan självkritik är det lätt att följa i gamla spår  istället för att vara innovativ och framåtsträvande, särskilt nu när feminismen grenat ut sig i olika grupper med olika metoder för att nå jämställdhet. För visst är det så att vårt samhälle ställer krav på oss kvinnor, det finns oskrivna regler som vi får lära oss redan innan tonåren om hur vi skall vara och hur vi skall se ut för att “duga”. Denna respektlöshet måste få ett slut. Jag kan inte nog understryka att sådant inte kan tolereras. Därför är det viktigt att feminister samarbetar istället för att motarbeta varandra, där man också accepterar varandras strategier och är öppen för varandras idéer för vi har väl förhoppningsvis samma mål att sträva mot.

När Nour El Refai som programledare för Melodifestivalen visade upp sina håriga armhålor och möttes med offentlig avsmak skapades facebook-eventet ”Ta håret tillbaka 2.0#hairriot”, vilket vi på Two Green Spirits självklart hakade på. Detta eftersom vi ,tillsammans  med nästan 8 300 deltagare i dagsläget, också vill visa att det skall vara okej att vara orakad. Vi kan inte låta män kränka kvinnor på det sättet och vi kan inte låta kvinnor kränka andra kvinnor för delas val.

Att pornografin, ofta kränkande sådan, tycks bli allt mer accepterad i det svenska samhället är oroande och jag ställer mig frågan om en kan vara feminist och samtidigt vara för pornografi. Både FN och Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) anser att “[…] mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, incest och prostitution, har sin förklaring i den maktobalans som finns mellan könen i samhället.  Även pornografi är en sådan yttring.” Och jag är benägen att hålla med. Det finns en stor osäkerhetsfaktor inte bara om vilka värderingar många porrfilmer sänder ut, utan även hur frivilliga skådespelarna är. Den kända porrstjärnan Amanda Seyfried har gjort en film om sitt liv och hur hon av sin man tvingades medverka i porrfilmer, och hennes berättelse är säkerligen långt ifrån unik. Branschen är nedsmutsad. Vi kan inte kontrollera aktörernas säkerhet, vi kan inte kontrollera om det är på frivillig basis ens i amatörfilmer. Sedan handlar det så klart om svarta pengar och bristen på arbetsvillkor och försäkring. Vi kan heller inte kontrollera med det flöde Internet ger oss, i form av både fotografier och rörlig bild, att minderåriga inte tar del av pornografin och skapar felaktiga bilder av sexualiteten och kvinnor.

Våldet mot kvinnor ökar17 379 sexualbrott polisanmäldes 2011, “Under 2011 beräknas Roks kvinno- och tjejjourer ha genomfört cirka 120 960 stödåtgärder för kvinnor, tjejer och barn.” Men hur stor är mörkertalet, dåden som aldrig anmäls? Vilken del har pornografin i det hela med kvinnor som fogar sig inför publiken och utsätts för alla möjliga saker med budskapet att det är det alla kvinnor vill ha.

Men det handlar om mer än pornografin. Om mer än publika protester, demonstrationer, facebook-events och att stolt bära snippa-smycket. Vi måste ställa frågor till oss själva som vi kanske inte alltid ha svar på. För det är det det handlar om, att erkänna att en faktiskt har fördomar i mer eller mindre utsträckning och att våga se dessa i vitögat, för att kunna se bortom fördomarna. Kanske behöver vi också fundera på vår egen roll i det hela. Om vi står tysta och inte påpekar när något är diskriminerande, hur litet det än må vara, är vi inte då en del av problemet? Hur skall vi kunna nå fullständig jämställdhet om inget ifrågasätts?

Jag tror att som kvinna är det bra att ställa sig frågan vad jag har för roll och för ansvar för kvinnor och mot diskrimineringen gentemot könen. Män behöver också ställa sig frågan vad männen kan och behöver göra. För oavsett vilka männen är, oavsett hur lite fördomar de själva anser sig ha, så måste de (för dem som inte redan kommit så långt) inse att de har privilegier just för att de är män och att de måste motarbeta dessa. Män måste ta ett steg tillbaka för att det skall finnas plats åt kvinnor och uppmuntra att kvinnor vågar ta plats. Vi måste samarbeta för att få jämlikhet mellan könen, alla hen skall ha lika värde och respekteras. Det är inte bara politikernas uppgift att lösa utan allas ansvar, och vi måste skrika för dem som inte kan. Låt oss stå tillsammans.

/ Marina