Nazem Tahvilzadeh

Om våld och hållbarhet

Posted on Updated on

Detta inlägg är skrivet av Nazem Tahvilzadeh, fil.dr. i nazimoffentlig förvaltning. Forskar om demokrati, stadsutveckling och politiskt deltagande på Mångkulturellt centrum i Botkyrka.

Ni kan också höra honom i Pennypodden om om deliberativ demokrati, medborgardialog, inflytande, Porto Alegre och Alby inte till salu.

*****************************************

Det tog mig tre kvällar att se klart på SVT-aktuella Göran Hugo Olssons dokumentärfilm ”Om våld”. Filmen handlar om ett nära förflutet, om kolonialismen sedd genom svenska tv-arkiv berättade med citat ur Franz Fanons ”Jordens fördömda”. ”Kolonialismen är inte någon tänkande maskin, inget förnuftigt väsen. Den är renodlat våld och kommer bara att böja sig för ett ännu starkare våld”, skrev Fanon.

Varför drabbades jag så hårt av ”Om våld”? Någonstans har det nog att göra med denna mörka höst. Jihadistiska och rasistiska terrordåd, krig, flyktingarnas situation, demokratins kriser, högerpopulismens framfart, klimattoppmötet Cop21. Det känns inte längre som att vi är på väg ifrån den världsordning som ”Jordens fördömda” skildrade. Vi verkar vara fast, och jag kan inte längre förlita mig på tankefallskärmen att saker bara blir bättre. Det ser ut att kunna bli mycket värre.

Hållbara anti-utopier

Pessimism har varit höstens tonart. Paradoxalt nog får man ett helt annat intryck när man läser politiska handlingsplaner för ”hållbar utveckling”. I stort förmedlar de en entydig bild av att historien visserligen inte varit problemfri, men att det går bra nu. Och det kan bara bli bättre.

”Hållbarhet” florerade i radikala miljörörelser men har nu snabbt förvandlats till ett otroligt framgångsrikt språkbruk på alla nivåer och omhuldas av världens globala och lokala politiska och ekonomiska eliter. Hållbarhet är någonting som alla verkar vilja uppnå och ingen däremot. Men vad betyder det egentligen?

Det är när begreppet konkretiseras i handlingsplaner som innehållet går att greppa.

Den brittiska planeringsforskarens Mike Raco har rätt när han skildrar hållbarhetspolitik som ett ”anti-utopistiskt utopiskt projekt”. Det som ska göras hållbart är den kapitalistiska post-koloniala samhällsmodell som har försatt oss i våra dilemman till att börja med. Scenerna ur ”Om våld” i oändlig repeat. Samtidigt kopplas de svenska städerna, med skenande utsläpp och välstånd bort från de globala orättvisorna. På ett märkvärdigt sätt blir svenskarnas marknad global, men atmosfär lokal.

Låt mig ta två exempel från Göteborg.

Hållbar tillväxt?

Göteborgsregionens (GR) 13 medlemskommuner samlades i början av 2000-talet för att förvandla gammalt groll till samarbete för ömsesidig vinning (1). ”Hållbar utveckling” var visionen. Rådslagen mellan politikerna resulterade i en gemensam förståelse att ett samhälle med små sociala klyftor har ett egenvärde. Social rättvisa, miljöns stabilitet som handlingsutrymme och ekonomin som medlet skulle säkra utvecklingen i stadsregion. Det goda livet skulle skapas för alla.

När visionen skulle konkretiseras tog en skicklig koalition med ”uthållig tillväxt” som paroll över rodret (2). Koalitionens berättelse om stadens historia och möjliga framtid snickrades fram av infrastrukturexperter (HUR2050), funktionärer i bolag som Business Region Göteborg, nyliberala konsulter (Tyréns) och ekonomer (Från handels i Jönköping). Den gemensamma övertygelsen var att stadsregioners storlek är den främsta nyckeln till ekonomiskt välstånd. Med andra ord var målet att bereda väg för storföretag genom att tillförsäkra lämplig arbetskraft. Social rättvisa prioriterades ner till förmån för att skapa en långsiktig god grund för tillväxt: företag antas vilja etablera sig i städer beroende på utbudet av högspecialiserad arbetskraft.

Kruxet är att arbetskraften både ska vara billig och högspecialiserad. Staden vill ha turism-arbetare och ingenjörer. Men de välutbildade flyttar från Göteborg till större städer och eftersom de antas vilja ha urbanitet, mångfald, kultur och service åtog sig Göteborg att bygga 45 000 boplatser och 60 000 arbetsplatser. GR-kommunerna kom överens om miljardinvesteringar i vägar, kollektivtrafik, broar och tunnlar för att bereda väg för utvecklingen. 2013 uppdaterades GR-strategin.

Rådslagen mellan politikerna präglades av en entydig optimism: det går bra nu! Men, hur ska vi göra för att behålla de välutbildade invånarnas innovationsförmåga och skattekraft? Vi bygger för långsamt, dags att snabba på bostadsbyggandet bestämdes det. Ordet ”uthållig” ändras till ”hållbar tillväxt” (3).

Vad hände då med klimatet och social rättvisa? Det handlar om att skapa en sammanhållen stad, står det i strategin. Det var dock ingen i tillväxtkoalitionen som kände för att ta obekväma frågor som asylsökande, segregation, fattigdom, ohälsa och social oro vidare. Eller frågan om vart stadens många arbetare skulle bo. Dessa frågor överläts till kommunerna att hantera. Desto mer ambitiös var strategin för klimatet i teorin: fossiloberoende region till 2030. Hur? Utbyggnad av tät stad och kollektivtrafik. Göteborgarnas globala klimatavtryck fanns inte ens med i analyser. I praktiken hanterades alltså inte klimatfrågan(4).

En politik för social hållbarhet?

I Göteborgs stad har hållbarhetspolitiken haft en annan klang, men med liknande resultat (5). Politiker och anställda var frustrerade över ekonomins primat i konkretiseringen av hållbarhet. Men tillväxten ledde inte till ett bättre samhälle i stadens egna analyser om miljön och sociala frågor.

Makt och resurser måste omfördelas till hela staden sades det om ”en stad för alla” ska till. På miljöförvaltningen undersöktes vad en omställning anpassad till klimatet egentligen skulle innebära för samhället ur ett 50 årsperspektiv (6). Resultatet är svindlande, även om utsläpp från transporter och uppvärmning försvinner kommer konsumtionen av mat och resor vara de stora utmaningarna.

En grupp tjänstepersoner med politiskt uppdrag att sätta frågan om ”social hållbarhet” på agendan la upp en skicklig strategi för att programmera stadens organisation, rutiner och arbete till att öka medvetenheten om ojämlikhetens skadliga verkan på samhället. Ökat medvetande bland politik och förvaltning antogs leda till mer rättvisa praktiker.

På många sätt har de organisatoriska instrument som skapats, så som stadsutvecklare i stadsdelsförvaltningar, medborgardialoger och sociala konsekvensanalyser bidragit till att synliggöra ojämlika förhållanden och praktiker. Hållbarhetstänket har bidragit till att sätta frågorna på agendan. Men någon större fördjupning av demokratin, minskning av segregation eller ojämlikhet kan vi inte se.

En huvudsaklig anledning till det är att stadens utvecklingspolitik och byggande redan är fastlåst i nyliberala principer vilket gör andra värden svåra att inlemma i maskineriet. I slutändan är det marknadens aktörer, ofta äldre vita män, som bestämmer hur, vart, när och för vem det ska byggas. Stadsplaneringen är involverad i ett intrikat nät som i slutändan premierar den som kan bygga mest för dem som kan betala mest. Samtidigt minskar budgetutrymme för större reformer av skola, vård och omsorg.

Dags för realistiska utopier

”Om våld” påminner om att historien avspeglar sig i vår samtid. Att vår samtid är historien. Hållbarhetspolitiken bär med sig förhoppningar om att världen mobiliserar mot orättvisor. Men tvärtom används retoriken för att legitimera en fossiltörstig imperialistisk kapitalism och den procent i världen som gynnas av dess utveckling.

Ska vi vända begreppet ryggen? Jag tror inte att det spelar någon roll om semantiken ändras. Nya begrepp dyker ständigt upp i politiska processer och spelar alltid en specifik funktion i respektive sammanhang. Hållbarhetsbegreppets roll är att ge partierna ett redskap att komma överens kring några centrala punkter i samhällsutvecklingen. Men dess innebörd är alltid en fråga om förhandling och makt.

Vi som vill ha en annan värld, den antikoloniala och rättvisa värld som Fanon föreställde sig när han skrev ”Jordens fördömda” på sin dödsbädd, måste engagera oss i denna förhandling. Vi måste fylla utvecklingsbegreppet med realistiska utopier (7), inte vända den ryggen. Även om hösten varit mörk hoppas jag på en ljusare vår, bortom den nyliberala kapitalism som inte längre förmår lösa våra gemensamma problem.

 

Källor:
1. Hållbarhets politik i Göteborgsregionen, Mistra Urban Futures, 2014

2. Uthållig tillväxt, Göteborgsregionens kommunalförbund

3. Hållbar tillväxt, Göteborgsregionens kommunalförbund, 2013

4. Klimatomställningen i Göteborg 2.0, Mistra Urban Futures, 2014

5. Socialt hållbar stadsutveckling? Stadsdelsnämnderna, stadsutvecklarrollen och sociala konsekvensanalyser i planeringen av Göteborgs stad, Nazem Tahvilzadeh, 2015

6. Klimatomställning Göteborg 2.0, Mistra Urban Futures , 2014

7. How to Be an Anticapitalist Today, Erik Olin Wright, 2015

 

Advertisements