Psykisk ohälsa – ur människans perspektiv

Posted on

Efter den glädjande nyheten att Miljöpartiet i Göteborgs medlemspejling vittnat om  deras motstånd till lagen om valfrihet, LOV, har mitt hopp om mänskligheten återigen fått glöd. Flera tal av medlemmar var inspirerade, ett bevis på att de ser till den lilla människan. Det finns fortfarande politiker som brinner för människans välmående.
Men jag hör också argument som oroar mig och privatisering är en av dem. Jag tror inte att de som vill ha privatisering inom vården vill skada den enskilda människan, men jag undrar ibland om inte pengar gör många giriga människor blinda. Jag vet flera politiker som kämpar med att försöka prioritera pengar rätt, så att de kommer dit de bäst behövs. För sanningen är ju den att ett stort problem är att pengarna inte räcker till. Men jag tror det största felet som görs av politiker som är för privatiseringen är att de glömmer att se det ur patientens synvinkel. Man måste som politiker kunna se saker från olika perspektiv.
Det pratas mycket om äldrevård och vårdcentral, i synnerhet i dessa dagar då regeringen förespråkar privatisering.  Något som det pratas om för lite är dock psykiatrin och människors mentala hälsa. Vi har kommit långt sedan lobotomierna på 1930-talet, men vi har fortfarande stora brister i både kunskap och hur systemet fungerar idag.

Dagens samhälle är hektiskt och många krav ställs på människor. Man skall arbeta heltid, vara förälder, åka på aktiviteter med barnen helst flera dagar i veckan, ha ett skinande rent hem, hinna vara social med sina vänner, hinna träna flera dagar i veckan och så vidare. Många klarar inte av stressen på jobbet och i vardagslivet och jag tror de flesta inte hinner med allt de skulle vilja göra, samtidigt som de önskar att någon dag i veckan bara göra ingenting. I allt för många fall leder det till att människor går in i väggen, och blir helt handlingsförlamade. Det är inte undra på att vi i Sverige och i övriga världen har så stor psykisk ohälsa. I oktober 2012 beräknades enligt WHO 350 miljoner människor världen om lida av depression, säkerligen är det många fler som ramlat ur statistiken. Depression är världens fjärde största orsaken till ohälsa och det är så många som var femte människa som kommer att drabbas någon gång i livet i västvärlden. Och detta är endast depression. Psykisk ohälsa innebär så många diagnoser, så man kan inte vara annat än orolig för hur det skall se ut i samhället om vi inte saktar ner farten. Vi behöver också förbättra vårt system som brister på så många ställen. Och det är de stackars patienterna som får lida för det. Det är något jag vetat om länge då jag har haft kontakt med människor med bland annat depression, demens sjukdomar och schizofreni. Men det var först sedan jag surfade runt på Internet och under en tid följt Linnéa Regnlunds blogg Från ett annat perspektiv, som jag har förstått riktigt hur allvarligt det är för patienterna. För att ge en inblick i hur vården av psykiskt sjuka kan se ut har jag valt ut en del utdrag från hennes blogg. Jag har även intervjuat en kvinna vid namn Malin Fricke, om sina upplevelser av systemet, ur ett patientperspektiv:
För cirka tio år sedan när jag som nittonåring befann mig i en situation i livet där jag verkligen behövde hjälp så kontaktade jag vårdcentralen. På mitt första besök fick jag träffa en allmänläkare som sa att jag antagligen hade problem med ångest och långdragen depression sedan tonåren och fick då utskrivet antidepressiva och ångestdämpande tabletter, samt insomningstabletter. 

Jag var alltså nitton år, förvirrad och rädd över hur jag mådde. Jag kunde inte jobba, behövde någon att prata med men blev hemskickad med medicin. Det kommande året gick jag upp mellan 15-20 kg och sov nästan dygnet runt. Jag försökte jobba emellanåt men det gick inte, så kontaktade läkare flera gånger för att byta medicin eftersom att jag upplevde att medicinen gjorde mig trött och hungrig.

Vid 21 års ålder stod jag inför skilsmässa och skulle lämna en sluten sekt och sökte hjälp igen. Fick då fem samtal med psykolog på en vårdcentral och ingen uppföljning, utan blev tilldelad nya mediciner och sjukskrivning i över fyra år. Enda kontakten med läkare var när jag skulle förnya recept. Detta ledde till att jag blev isolerad, till slut drog jag mig för att överhuvudtaget gå ut och levde i min lägenhet som blev mitt fängelse. Det var till och med jobbigt att gå till affären, kunde sjunka ihop i hjärtklappning av ångest. Jag ville leva men ville inte leva så. Jag kontaktade psykakuten och bad om att få bli inlagd för att bli tagen på allvar, för att bli tagen ut ur mitt fängelse av ångest som stängde in mig själv inuti mig själv, jag var helt förstörd. Jag förstod att jag behövde långtidsterapi, och att medicinen som jag fått inte hjälpt alls. Min plan var att via psykiatriska vården få rätt hjälp eftersom jag inte hade råd med privat vård, eftersom jag inte hade jobb. När jag blev utskriven så skulle en psykiatriker skicka en remiss till öppenvården. Min remiss kom dock inte iväg och gick hemma och väntade i månader på en kallelse. Sedan ringde jag till avdelningen där jag legat inne och det visade sig att de glömt bort att skicka den. Jag trodde inte att det var sant, och kände att jag inte blev tagen på allvar.” Malin Fricke

Ibland när jag har en bitter dag tänker jag att psykiatrins huvudsakliga uppgift är att tillfredsställa politiker och verkställa deras beslut, inte alls att hjälpa människor med problem. Och så tänker jag att psykiatrin borde använda något annat än patienter för det syftet. Patienter är ju ömtåliga, det är så lätt att man gör dem illa när man förvandlar dem till mycket små objekt i ett mekaniserat och omänskligt system. Små objekt som politikerna lätt kan göra om till siffror, prioritera bland, ha upphandlingar kring, eller helt enkelt bestämma sig för att spara bort vården för. Det är inte bra att dra in patienter i ett sånt sammanhang. Kanske kunde psykiatrin ha något annat att laborera med, nåt som inte är så ömtåligt eller viktigt som människor. Kanske legofigurer? Eller varför inte kottar, det har jag hört att man brukade leka med förr, då när allt var bättre, det skulle kanske duga nu med?Linnéa Regnlund

Det är ord som dessa som behövs. Man kan sitta och tänka på att det är så illa inom psykiatrin, men vad vet man egentligen om den om man inte berörs av den på regelbunden basis? Jag tror att vad som ofta missas, även bland politiker och experter, är att höra hur vården påverkar människan. Det är därför jag tycker det är så viktigt att se till människornas behov, och jag kan inte nog rekommendera politiker, experter, sjukvårdare och andra inblandade att läsa Linnéas blogg.

Både Malin och Linnéa beskriver hur det är att vara inlagda och hur de blir behandlade av personalen. Det är inte utan att man blir upprörd:
När jag låg inne på avdelningen i två dygn blev jag övertalad att ta sömntabletter trots att jag inte hade problem med sömnen. Jag förklarade för skötarna att jag inte hade problem med sömnen utan kände mig otrygg i mitt rum, som jag delade med en annan patient som låg och jämrade sig högt och hade stulit en sax från köket. Jag bad om att få sova på ett annat rum men då tyckte de bara att jag bråkade som inte tog sömntabletten. Jag låg vaken tills jag somnade av utmattning. På morgonen vaknade jag av att någon höll på att sätta in en nål i min arm utan att väcka mig först. Jag var nålrädd och blev livrädd. Jag ville inte stanna en sekund till men fick inte åka hem förrän jag haft kontakt med läkaren dagen efter, fast det var jag som lade in mig själv.” Malin Fricke

Jag tyckte inte om mig själv då, när jag var inlagd de första gångerna. Jag hade så dålig självkänsla och kände mig så äcklig och konstig. Ful och tjock och fel på alla sätt. Någon gång försökte jag prata med en behandlare inom slutenvården om det. Om hur jag kände mig. Jag fick rådet att jag kunde gå med i viktväktarna om jag kände mig tjock. Att de skulle vara bra.” Linnéa Regnlund

Det Malin och Linnéa berättar är i sig kanske något som vissa inte reagerar på, men för andra kan det vara förödande, och för mig är det viktigaste hur patienten upplever situationen. Det är uppenbart att det inte lyssnades på den unike patientens behov. Som behandlare behöver man veta hur man skall bemöta patienter, vara medveten deras situation. Det är viktigt att de tänker innan de pratar, eftersom olika människor är olika känsliga. Det är något som personal inom alla tänkbara vårdsituationer behöver bli bättre på, och politiken behöver se att det finns olika behov för olika individer. Peter Paul Heinemann från det gamla radioprogrammet “Doktorn har ordet” förespråkade att byråkrater inte skulle göra allt som de blir tillsagda och han pratade mycket om att man måste se till den enskilde individens behov. Jag anser att Göteborgs metoden inom hemtjänsten är en bra början på detta, där “den äldre skall kunna, utifrån sin bedömda biståndstid, välja vissa insatser själv ifrån en basmeny,” och det kan säkert vara applicerbart på många områden inom vården.

Peter Tillbergs Blir du lönsam lille vän?, Moderna Museet i Stockholm

Jag förstår inte. Jag tänker bara: ni gör oss till något annat än er. Och när ni plockar av oss vår mänsklighet, urgröper ni samtidigt er egen. Och jag önskar att vi slutade med det här, jag önskar att vi kunde ha en vård där människor fick vara människor. Där skadade fick behandlas varsamt, och var värda vården just för att de var skadade, inte för att de lyckades förhandla fram ett pris som var möjligt att betala. Och nej, jag pratar inte om pengar nu. Jag pratar om ett annat sorts pris. Ett som handlar om att behöva ta av sin mänsklighet, för att försöka muta till sig människovärde. Det är dömt att misslyckas. Men vi som är i underläge sätter inte spelreglerna. Vi gör vad vi kan för att överleva, kämpar för att klara det trots allt. Trots omöjligheten och smärtan och outhärdligheten.Linnéa Regnlund

När jag blev sjuk så förlorade jag kontakten med alla vänner och även familjen eftersom jag lämnat sekten. Vården tog inte hänsyn till att jag lämnat detta samfund och hela min bekantskapskrets. Jag hade inte överlevt utan min nya pojkvän som heller inte fått hjälp för sina problem. Vi var två trasiga som träffades och det var tur. På något sätt tog vi ur oss det värsta. Jag fick skaffa hjälp själv och betala för den, för det finns inte tillräckligt med kunskap och resurser.
Jag stod utanför samhället, var inte en del av den. När jag i efterhand berättat vad jag varit med om har folk blivit chockade och folk verkade anse att psykisk ohälsa är något konstigt och udda. Jag kände mig kränkt av att bli dömd på det viset.” Malin Fricke

Det är alltså så man ser i samhället på människor med psykisk ohälsa. Det är så man kan skämmas. Den 1 mars var det Self Injury Awareness Day – dagen då vi borde skänkt våra tankar åt människor självskadebeteende, men dagen uppmärksammas knappast av Sverige. Det är förmodligen endast insatta människor som ens vet att den existerar. Det borde vi veta. Vi borde bli mer medvetna om att det är vanligt med människor med så stora problem att de har svårt att klara av vardagen, och vi måste sluta se ner på dem.

När jag tagit fram det hela ur mitt perspektiv och ur patientperspektiv, föll det mig även naturligt att ta kontakt med några slumpvis valda politiker för att se deras syn på området. Hann få ett svar innan deadline, kanske kommer fler som jag kan föra in i ett annat inlägg.

Att människor som redan har det svårt bemöts på ett kränkande sätt är alltid oacceptabelt. inte bara för att ett samhälle måste dömas efter hur man hur man behandlar de som har det svårt, utan för att det är människor vi pratar om. Vi kan förklara och kanske rent av förstå varför det ser ut som det gör, men inte förlåta. Själv tror jag att problemet med kränkningar, felprioriteringar och ren diskriminering av människor med ett funktionshinder rör sig på tre plan.

1: Det finns rötägg över allt. Här pratar vi på en individ nivå som inte kan förklara den utbreda systematiken i det hela.

2: Okunskap. Jag tror att vi behöver ägna oss åt något så tråkigt och trots som kompetensutveckling i det vi äger tillsammans, det vill säga den offentliga sektorn. Jag tror det behövs mer utbildning framför allt om personalens egna fördomar och hur man kan öva bort och hantera dom.

3: En viktig sak som ofta glöms bort är att mindre resurser i den offentliga sektorn (vilket vi har nu och det har minskat de sista 30 åren) leder till en mer stressad personal, vilket leder till en mer otrevlig personal, vilket leder till mer kräkningar, och även, att man inte hinner ta tag i missförhållanden.

Här har vi tre anledningar. Det finns säkert fler, men det är de jag tror är viktigast  och de hänger ihop. Vi behöver jobba med alla samtidigt. Om vi pratar psykisk sjukdom som depressioner till exempel, så tror jag att ovanstående problem kvarstår. Men det finns även en annan aspekt som hör ihop med det tredje punkten och det är medikaliseringen av psykiatrin. För att hårddra det, läkare som skriver ut piller på löpande band och inte beviljar någon annan typ av behandling. Enormt problem. Det hör ihop med att piller på kort sikt kan vara billigare än terapi. Men framför allt tror jag att det beror på dominansen av psykiatriker inom psykiatrin, det vill säga vidareutbildade läkare. Så väl som psykofarmaka och KBT är självklart mycket viktigt, och behövs. De gör underverk. men många gånger kanske det som behövs är klassisk terapi (självfallet baserad på den senaste forskningen). Vi vet idag att det ofta är det som fungerar bäst på tex depressioner och så vidare, i kombination med andra behandlingar. men här är Sverige extremt. Vi lutar väldigt mycket åt psykofarmaka och KBT, på ett sätt som inte förekommer i andra länder (mig veterligen). Det finns flera skäll till detta, men några spontana tankar har du här.

Mir Dusim, Kommunfullmäktigeledamot i Göteborg MP, samt socionom student som tidigare jobbat inom funktionshinder, i skolan och inom vården.

Jag ställer mig frågan om det skall vara så svårt att ställa upp för varandra, när vi har det svårt. Alla har inte ett kontakt-nät och det är tragiskt. Kontaktpersoner kan vara användbart i de fall där det inte finns någon närstående, det är något vi borde satsa pengar på för alla behöver någon att prata med om de önskar det. Men vi kan alla hjälpa till för dem i vår närhet, och vården kan bli bättre att hjälpa någon som har det svårt, att hitta ett kontakt-nät för att komma tillbaka till ett fungerande vardagsliv. En kram och en axel att gråta ut på – det är litet, men mycket värt.

// Marina

 

Advertisements

One thought on “Psykisk ohälsa – ur människans perspektiv

    […] Psykisk ohälsa – ur människans perspektiv […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s